Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)

Foto: © UNICEF/Asselin

MVH admin

Det händer mycket nu…

ADHD coach Marie Enbäck

Många med ADHD tycker att det ska hända saker hela tiden och det är just vad det gör nu. Torsdagen den 19 April börjar NPF-forum 2012 i Uppsala och avslutas den 20 april 2012.

Mellan 16.30 och 19.00 är det öppet hus och fritt inträde så alla som är intresserade kan komma och mingla med andra besökare. Se vad alla utställare vill visa i sina montrar och på bokborden.

NPF-Forum arrangeras av intresseföreningen Attention och återkommer vartannat år så ta tillfället i akt och kom dit för annars dröjer det hiskligt länge till nästa konferens. Så…för dig som har svårt att vänta – gör inte det! Kom till Fyrishov i Uppsala. Delta i hela konferensen med föreläsningar i 2 dagar eller kom enbart till Öppet hus. Själv kommer jag att finnas vid ett av bokborden från To 9.00 och under hela konferensen som avslutas Fre kl 16.00

Jag vill också nämna annat som händer i Stockholm den 9 Maj 2012. Det blir en föreläsningskväll om ADHD . Fast på ett annat sätt än det vi är vana vid. Dels för talarna som är utöver de vanliga men också för innehållet. ”Guldmedaljörer och Entreprenörer” heter det med under rubrik –Nytt Ljus på ADHD. Talare är jag själv; Marie Enbäck, Frank Andersson och Madelein Larsson Wolnik. Moderator är Joakim Langer.

För mig personligen så känns det som jag till slut fått bitarna på plats. I samma pussel …

ADHD Coach Marie Enbäck

information gå till sidan:

www.lateralia.se

Denna bloggen/hemsidan stöder!

Gör som jag/npf-forum: bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se

Jag fick min aspergerdiagnos för en vecka sen. Det tog nästan 27 år för att någon skulle förstå att jag inte pratade så mycket av en anledning.

Genom alla år i skolan och på högskolan har jag fått höra att jag måste prata mer. Men jag fattar inte hur. Gruppdiskussioner är en ren plåga. Minns en litteraturkurs jag gick där vi skulle prata om böckerna vi läst. Jag satt tyst alla gånger gruppen träffades. Det var inte så att jag inte försökte prata, men jag kom alltid in fel och nån annan pratade över. En klasskamrat frågade om jag inte kände rytmen i samtalet och att det bara var att hänga med. Vilken rytm tänkte jag och kände att det var än mer omöjligt att göra sig hörd. Samma sak hände när jag träffade kompisar i grupp och då kunde samtalsämnena vara så ointressanta att jag tröttnade redan därför. Återigen fick jag höra att jag måste ta för mig mer. Jag fick ångest och slutade tidvis att träffa folk för att jag inte orkade med utmattningen efteråt. Ibland gjorde jag IQ-test för att kolla att jag inte var korkad, det var jag inte. Fast det var nåt som inte stämde.

En dag för lite över ett år sen frågade en kompis om jag hade aspergers syndrom. Hade precis berättat för honom om mitt kalendersystem som jag har i huvudet. Först tog jag illa vid mig eftersom min kunskap om aspergers var nästintill obefintlig. Efter att ha läst på stämde mer och mer saker in på mig och jag bestämde mig för att gå till vårdcentralen och kräva en remiss till utredning. Min läkare tittade på mig, sådär som alla tittar på mig ”lilla flickan, mår du lite dåligt, det går över, inte har du nåt sånt här, du som är så söt”, men jag stod på mig. Tillslut bad han mig att skriva en lista på saker jag hade svårt för och skicka den till honom så skulle han skicka den vidare.  Jag sa att jag var bättre på att skriva än prata och så skickade han en remiss.

Utredningen började innan jul 2011 och jag kände för första gången i mitt liv att jag blev behandlad som en vuxen. Lättnaden över att få diagnosen aspergers syndrom var obeskrivlig. Det är inte mitt fel att jag inte kan prata i grupp, än. Jag vet att jag blir trött av sociala situationer, men jag är inte längre rädd för att ”göra fel” som jag varit väldigt länge. Och nu tänker jag lära mig allt det som neurotypiska personer kan av sig själv. För nu kan jag få hjälp. Sen har jag en massa bra kvalitéer som kan komma fram när jag äntligen inte är tokrädd för människor.

Det skulle vara fint om fler tysta tjejer med asperger fick sin diagnos i skolåldern och slapp ha ångest varje dag.