En sån där tyst tjej.

by JennyH on 16 januari, 2012 · 17 comments

in Asperger, NPF

Läs med webReader

Jag fick min aspergerdiagnos för en vecka sen. Det tog nästan 27 år för att någon skulle förstå att jag inte pratade så mycket av en anledning.

Genom alla år i skolan och på högskolan har jag fått höra att jag måste prata mer. Men jag fattar inte hur. Gruppdiskussioner är en ren plåga. Minns en litteraturkurs jag gick där vi skulle prata om böckerna vi läst. Jag satt tyst alla gånger gruppen träffades. Det var inte så att jag inte försökte prata, men jag kom alltid in fel och nån annan pratade över. En klasskamrat frågade om jag inte kände rytmen i samtalet och att det bara var att hänga med. Vilken rytm tänkte jag och kände att det var än mer omöjligt att göra sig hörd. Samma sak hände när jag träffade kompisar i grupp och då kunde samtalsämnena vara så ointressanta att jag tröttnade redan därför. Återigen fick jag höra att jag måste ta för mig mer. Jag fick ångest och slutade tidvis att träffa folk för att jag inte orkade med utmattningen efteråt. Ibland gjorde jag IQ-test för att kolla att jag inte var korkad, det var jag inte. Fast det var nåt som inte stämde.

En dag för lite över ett år sen frågade en kompis om jag hade aspergers syndrom. Hade precis berättat för honom om mitt kalendersystem som jag har i huvudet. Först tog jag illa vid mig eftersom min kunskap om aspergers var nästintill obefintlig. Efter att ha läst på stämde mer och mer saker in på mig och jag bestämde mig för att gå till vårdcentralen och kräva en remiss till utredning. Min läkare tittade på mig, sådär som alla tittar på mig ”lilla flickan, mår du lite dåligt, det går över, inte har du nåt sånt här, du som är så söt”, men jag stod på mig. Tillslut bad han mig att skriva en lista på saker jag hade svårt för och skicka den till honom så skulle han skicka den vidare.  Jag sa att jag var bättre på att skriva än prata och så skickade han en remiss.

Utredningen började innan jul 2011 och jag kände för första gången i mitt liv att jag blev behandlad som en vuxen. Lättnaden över att få diagnosen aspergers syndrom var obeskrivlig. Det är inte mitt fel att jag inte kan prata i grupp, än. Jag vet att jag blir trött av sociala situationer, men jag är inte längre rädd för att ”göra fel” som jag varit väldigt länge. Och nu tänker jag lära mig allt det som neurotypiska personer kan av sig själv. För nu kan jag få hjälp. Sen har jag en massa bra kvalitéer som kan komma fram när jag äntligen inte är tokrädd för människor.

Det skulle vara fint om fler tysta tjejer med asperger fick sin diagnos i skolåldern och slapp ha ångest varje dag.

Be Sociable, Share!
  • Cecilia Sjostrand

    Vad skönt att du fått hjälp. Har själv gått i hela mitt liv och haft ångest och det var inte förrens nu innan jul jag fick min diagnos ADD. Nu ska jag lära mig leva med mitt ”handikapp” inte försöka bekämpa det.

    • JennyH

      Så tänker jag med. Skönt när man kan få redskap för att hantera omgivningen så livet blir lättare.

  • Mandy

    Det är för jävligt att vi tjejer måste komma på själva att vi har ADD eller Aspergers. Jag har båda 2 och det var inte förrän förra året då jag var 22 år som jag äntligen kunde övertyga psykiatrin om att jag behövde en utredning.
    Tänk vad samhället kunde ha sparat pengar om jag hade fått min diagnos i skolålder. Jag hade kunnat ha ett jobb just nu istället för att sitta sysslolös hemma och få pengar från Försäkringskassan!

    • Jennyh

      Så himla trist att vissa fortfarande tror att asperger är något killar bara har. Särskilt inom vården. Blir glad att du fått diagnos och hoppas du hittar ett jobb där du trivs och mår bra :) Förhoppningsvis blir det en dag lättare för tjejer att få hjälp tidigare om vi fortsätter att sprida kunskap.

  • http://munderbar.wordpress.com/ Tina

    Så bra du skriver!

    • Jennyh

      Tack!

  • Pia Musall

    Så väldigt väldigt bra skrivet.

    Du ska få lite tröst. Du skriver att du är 27år och fått din diagnos nu. Visst är det helt rubbat att ingen ”sett” dig tidigare. Men du har fått massor med år i förskott mot mig :) 
    Jag fick min diagnos när jag fyllt 41år. Var så djupt deprimerad att livet nästan inte fanns kvar. 

    Så jag säger helt ärligt och vänligt menat : Grattis !

    Du har fått massor av år som jag saknar. Det är du och alla andra unga vuxna kvinnor värda. Jo, trots att alla borde bli sedda och betrodda långt tidigare. 

    • JennyH

       Tack 😉 Hoppas verkligen att fler tjejer får hjälp i tid. Inte alls kul när så många mår dåligt helt i ”onödan”.

  • http://twitter.com/edion edion 

    Grymt bra skrivet.  Var på mitt första möte på npf idag  och  kände mig direkt som hemma när det ÄNTLIGEN var nån som förstog och kunde  se problemen  som finns. Kändes som att hon var inne väldigt mycket på att det var asperger även på mig och  det kändes inte ens främmande utan bara naturligt. Nu hoppas jag bara att en diagnos när den nu kommer ska hjälpa mig  och att det för andra inte ska behöva ta ca 30 år innan dom får den hjälp dom FÖRTJÄNAR. En tyst människa behöver inte vara  ointresserad eller dum  utan kanske är den bästa du någonsin kommer träffa.

    • JennyH

       Tack! Visst är det skönt när man förstår att det finns andra som är som en själv och tysta människor säger ofta väldigt bra saker när de väl får ordet, sparar på orden 😉

  • carina Sunnerhage

    Jag känner så väl igen mej själv i det du beskriver. Jag har nyss blivit färdig med min aspergerutredning och väntar på svar. Jag är mycket äldre än dej jag har levt med det här i 52 år, det har varit skitjobbigt i skolan och på arbeten, när alla ifrågasätter varför jag är så tyst. Nu när jag har gjort utredningen så är jag ganska hoppfull.

    MVH Carina

    • JennyH

       Hur gick utredningen? Det är verkligen jobbigt när folk inte förstår att man inte är tyst med flit.

  • Anna Frida Mari

    Jag känner igen mig både i det här och i posten om ADD, går det att dras med både dessa funktionsnedsättningar? Har då alltid känt att jag inte riktigt passar in och inte fungerar som alla andra människor runt mig.

    • JennyH

       Det går att ha en mix av olika diagnoser, asperger och adhd är till exempel vanligt. Rekommenderar att göra en utredning om flera saker stämmer in. Tony Atwoods bok Den kompletta guiden till aspergers syndrom är väldigt bra med konkret fakta om just aspergers.

  • anonym

    Jättebra skrivet.
    Känner verkligen igen mig. Speciellt det här med att inte veta NÄR man ska säga saker i grupp. Har aldrig någonsin känt någon rytm i ett samtal… Även det här med att vara bättre på att skriva än att prata stämmer in till 100%.
    Precis som för dig var det inte lätt att övertyga läkaren att skicka remiss för utredning. Även om han sa att det mkt väl kunde vara asperger, men att jag som har jobb och utbildning har väl inte nytta av någon diagnos… Varför då kan man undra? Bara för att jag har jobb betyder det väl inte att jag mår bra? Har ångest dagligen pga jobbet. Skrev iaf ett 4 sidor långt dokument till honom om mina svårigheter etc vilket äntligen fick honom att skicka en remiss! Så nu väntar jag äntligen på utredning…

  • derfo333

     Har själv inte asperger vad jag vet, men gillar inte heller att sacka så mycket i stora grupper. Tror inte jag räckte upp handen självmant  i klassen mer än ca fem gånger sammanlagt under alla nio  skolåren HAHA. Folk har alltid sagt att jag är tystlåten, och under skolåren såra det mig och gjorde det bara ännu värre. Men nu bryr jag mig inte om vad någon säger till mig, låt ingen säga att dom är bättre än dig.

    Tror inte heller att man ska sätta diagnoser på folk hit och dit, bara för att man inte kan anpassa sig som alla andra så får man massa påhittade diagnoser. Alla verkar vilja ha en diagnos på sig att skylla på?

    • JennyH

      Bra att du slutat bry dig :) Jag pratar numera mycket mer, eftersom jag fattar hur man är social, så min diagnos har hjälpt mig otroligt mycket. Får till och med höra att jag är social. 

      Det där med att diagnoser sätts hit och dit tror jag inte är sant, för utredningen innan diagnosen får du först vänta på i över ett år, sen tar själva utredningen över en månad och det är folk som är experter på neuropsykiatri som sätter dem. En möjlig förklaring till att diagnoserna ökar i dagens samhälle är det oerhörda trycket och kravet på prestation. Förut kunde folk med lindrigare varianter ändå få en plats i samhället och känna sig nyttiga, medan de nu sållas ut. Och för att få nånslags hjälp behöver du ha en diagnos, utan den, inga rättigheter till att få bete dig på det sätt du mår bäst av. Sen går det heller inte att lära sig nödvändiga färdigheter om du inte ens vet att du inte besitter dem. Så min personliga erfarenhet är att diagnoser är något bra som kan hjälpa folk att få en bättre vardag. För när man vet att man inte klarar eller mår bra av något är det så mycket lättare att fokusera på det man faktiskt mår bra av om man vet att nej det är inget fel på mig och jag är inte ensam.

Previous post:

Next post: