Jag fick min aspergerdiagnos för en vecka sen. Det tog nästan 27 år för att någon skulle förstå att jag inte pratade så mycket av en anledning.
Genom alla år i skolan och på högskolan har jag fått höra att jag måste prata mer. Men jag fattar inte hur. Gruppdiskussioner är en ren plåga. Minns en litteraturkurs jag gick där vi skulle prata om böckerna vi läst. Jag satt tyst alla gånger gruppen träffades. Det var inte så att jag inte försökte prata, men jag kom alltid in fel och nån annan pratade över. En klasskamrat frågade om jag inte kände rytmen i samtalet och att det bara var att hänga med. Vilken rytm tänkte jag och kände att det var än mer omöjligt att göra sig hörd. Samma sak hände när jag träffade kompisar i grupp och då kunde samtalsämnena vara så ointressanta att jag tröttnade redan därför. Återigen fick jag höra att jag måste ta för mig mer. Jag fick ångest och slutade tidvis att träffa folk för att jag inte orkade med utmattningen efteråt. Ibland gjorde jag IQ-test för att kolla att jag inte var korkad, det var jag inte. Fast det var nåt som inte stämde.
En dag för lite över ett år sen frågade en kompis om jag hade aspergers syndrom. Hade precis berättat för honom om mitt kalendersystem som jag har i huvudet. Först tog jag illa vid mig eftersom min kunskap om aspergers var nästintill obefintlig. Efter att ha läst på stämde mer och mer saker in på mig och jag bestämde mig för att gå till vårdcentralen och kräva en remiss till utredning. Min läkare tittade på mig, sådär som alla tittar på mig ”lilla flickan, mår du lite dåligt, det går över, inte har du nåt sånt här, du som är så söt”, men jag stod på mig. Tillslut bad han mig att skriva en lista på saker jag hade svårt för och skicka den till honom så skulle han skicka den vidare. Jag sa att jag var bättre på att skriva än prata och så skickade han en remiss.
Utredningen började innan jul 2011 och jag kände för första gången i mitt liv att jag blev behandlad som en vuxen. Lättnaden över att få diagnosen aspergers syndrom var obeskrivlig. Det är inte mitt fel att jag inte kan prata i grupp, än. Jag vet att jag blir trött av sociala situationer, men jag är inte längre rädd för att ”göra fel” som jag varit väldigt länge. Och nu tänker jag lära mig allt det som neurotypiska personer kan av sig själv. För nu kan jag få hjälp. Sen har jag en massa bra kvalitéer som kan komma fram när jag äntligen inte är tokrädd för människor.
Det skulle vara fint om fler tysta tjejer med asperger fick sin diagnos i skolåldern och slapp ha ångest varje dag.
