Fick ett rop på hjälp i min mailbox ..Publiceras med mammans medgivande

Läs med webReader

Var vänliga läs igenom denna text även fast den är lång !

Det kom ett rop på hjälp i min mailbox, detta har jag med mammans medgivande skickat till Ansvariga politiker i Göteborgs utbildningsnämnd då detta är en vardag vi med barn inom autism /NPF & annat möter var dag i hela landet, i olika skolor och hos myndigheter,i omsorgen,av arbetsgivare m fl aktörer! Men nog är nog, och nu har det gått alldeles för långt!
Mamman har medgivit spridning av detta brev, då hon nu tagit strid för sitt barn- ni med egna barn, sätt in er i situationen- skulle ni acceptera att detta skedde ert barn? Er som föräldrar?
(Jag har censurerat delar då jag inte kan uppge övriga inblandade personer enligt lag utan deras medgivande och för att försvåra igenkännande)
Nu kanske ni får insikt i varför jag brinner så för att föreläsa, utbilda och attitydförändra i skola,omsorg m fl verksamheter!?
Det de utsätts för Bryter mot alla mänskliga rättigheter, barnkonventionen,förtalslagar,diskrimineringslagar osv

(Hej!
Tack för att du tar dig tid. Själv har jag inte kunnat sova i natt… Jag ser på FB gruppen att du jobbar mycket med detta och har mer erfarenhet än vad jag har. Jag skickade brevet igår och sektorchefen har redan svarat att hon återkommer efter att ha pratat med områdes chefen 🙂

Men om du har tid kanske kan du säga vad du tycker.
Varning 🙂 brevet är låååångt!

kram
******* )

Göteborg, 07/02/2011

Idag har vi blivit tvungna att fatta beslutet om att inte skicka vår son till skolan tills vidare för hans egna säkerhet eftersom han inte får den tillsynen han behöver.

Vi har befunnit oss i en akut skolsituation ganska länge, men nu har det spårat ut och det finns flera saker som du/ni borde känna till.

Här nedan följer en kort beskrivning av det inträffade i december förra året. Brevet var då skickat till den förra områdes chef för skola och omsorg efter ett telefon samtal.

” Hej!

Här kommer en skriftlig redogörelse av det jag har berättat för dig på telefon idag den 6/12-2010.

Min son ***** ***** är en pojke med funktionshinder. Hans diagnos är Autistisk syndrom. I samråd med *** i Göteborg och specialpedagogerna han hade på sin gamla förskola bestämde vi oss att skriva in ***** på ****skolan i en av deras specialklasser för barn med samma diagnos.
Redan vid inskrivningen möttes vi av hinder. Administrationen på ****skolan hade tappat bort hans handlingar och i juni månad när jag tog kontakt med rektorn för andra gången resulterade ,****** inte inskriven. Kvoten av 6 barn var redan uppfylld och nu hade man ***** som sjunde barn och detta verkade vara ett stort problem för skolan. Vid första besöket av klassen kom elevassistenten/förskoleläraren fram till mig och beklagade sig om hur svårt det kommer att bli med sju barn. Jag tar upp detta med rektorn och hon beklagar det oprofessionella beteendet hos sin personal. Rektorn beslutar att anställa en extra elevassistent.
Inskolningsperioden för ***** var inte helt lätt. ***** har inte bott i Sverige så länge (han har Italienska som modersmål) och som många andra barn med autism har han svårt för den stora omställningen när han börjar i en ny skola. Jag tar ledigt från mitt arbete för att kunna hjälpa honom vid inskolningen så att det ska kunna gå i hans egna takt. Redan under de första dagarna ”inbjuder” en av lärarna oss att gå hem när ***** visar att det är jobbigt för honom. Den här händelsen följs av en hel rad upprepade uppmaningar att inte vara på skolan så mycket, vid ett tillfälle ”inbjuds” vi att inte komma på gymnastiken eftersom personalen var en man kort och det skulle vara jobbigt för de. Vid ett tillfälle när vi skulle komma och hämta *****, hittar vi honom under soffan i ett rum alldeles ensam, medan resten av klassen har musik i ett annat rum. Det tog personalen 8 minuter exakt att märka att vi var där. Två av de var på rast! När jag konfronterar de har jag svårt att inte gråta och de anser att de absolut inte har gjort fel!
Vid flera tillfällen gråter vi på väg hem från skolan.
Den 3/12-10 blir vi kallade på utvecklingssamtal av personalen. Närvarande är läraren och en assistent. Då berättar de att ***** är en rar pojke som verkar trivas hos de, men att han inte gör någon utveckling. Ganska omgående ombeds vi att hitta en annan lösning för *****. De säger att de varken har resurser eller kunskap för att kunna hjälpa honom, att han inte passar in i gruppen, att ***** är på så pass låg nivå att han inte har förstått vitsen av kommunikation, och dessutom uttalar sig assistenten och säger att ***** har en grav autism. Man skuldbelägger barnet! Vi blir vid det ögonblicket ganska förtvivlade och frågar de vad de vill att vi ska göra? Vi får som svar att söka en annan lösning genom att kanske ringa Autism föreningen eller vem som helst som kan hjälpa oss. Då ber jag de att avsluta samtalet för det vi känner är att någonting är fel. Samtalet avslutas och de tycker synd om oss som föräldrar som har det jobbigt. Dessutom tillägger läraren att hon tänker ta upp detta med rektorn också. Då upptäcker jag att de inte ens hade kontaktat sin närmaste chef utan av eget bevåg bett oss hitta en annan lösning.
Efter det här samtalet föll vi bara ihop. Vi och vårt barn har blivit utsatta för ganska grov kränkning och diskriminering.
Ingen insats eller försök för att kunna lösa problemet eller hitta en lösning är gjord av skolan, vi ombeds hitta helt enkelt en annan lösning för vår pojke.

MVH
******* ******

Som det framgår i det här brevet hade det inte gjorts någon som helst insats för att kunna ge ***** bättre stöd i form av vägledning av personalen. Man kan som skola ta kontakt med både habiliteringen och Specialpedagogiska institutionen för hjälp och vägledning.

Samma dag skickar vi in en anmälan till Skolinspektionen.

Eftersamtalet med områdes chefen som blir ganska illa berörd av det jag berättar tar det inte många minuter innan rektorn hör av sig och vill ha ett möte.

Vid mötet med rektorn väljer jag att dela upp samtalet i två delar, den ena där vi kan diskutera vad som kan göras för ****** bästa. Hemma märker vi att han har regredierat i sin utveckling och helt slutat prata svenska. Han är ofta ängslig och orolig. Jag påpekar för rektorn att ingen åtgärdsprogram för ****** har gjorts, personalen saknar riktlinjer och mål. Hon lovar att åtgärdsprogrammet ska upprättas. Därefter diskuterar vi personalens okompetens då de själva säger sig att inte veta hur de ska göra. Rektorn lovar att överväga att anställa en specialpedagog för
******.

I den andra delen av samtalet tar vi upp själva ”utvecklingssamtalet” där vi ombeds att hitta en annan lösning för ***** och där förskoleläraren bland annat ställer en ytterligare diagnos på vår son (!). Rektorn håller med att det som har hänt är oacceptabelt och försäkrar oss att hon ska prata med sin personal och få de att inse allvaret i detta. Samtidigt förklarar hon situationen med att personalen motsätter sig faktum att överhuvudtaget ta emot sexåringar (!) och att de ofta motsätter sig att hålla sig uppdaterade med ny litteratur som hon köper in.

Vi tar upp möjligheten att jag kan vara med i klassen och ”visa” hur man gör och handleda personalen.

Efter julledigheten hör jag fortfarande inget av rektorn. Personalen förväntas sig att jag ska närvara vid lektionerna och hjälpa till. Hemma har ***** inte så stora svårigheter att samarbeta.

Som sagt är ****** mer och mer ängslig och orolig ju mer tiden går. Jag bestämmer mig att det kanske inte är så bra idé att vara med i skolan då det kan vara mer stressigt för *****.

Skolinspektionens handläggare som tar hand om vår anmälan ringer oss och frågar hur situationen har utvecklas. Jag berättar då för honom att inga ändringar har skett men att jag upplever att rektorn försöker men inte får med sig sin personal. Då berättar han att han hade pratat med rektorn och att hon hade sagt att allting var ett missförstånd och inget annat!

Då börjar ju allting kännas fel och vi bestämmer oss att söka efter en annan lösning för vår son.

Efter ett samtal ****** ******** som är stöd ansvarig för SDN Centrum besöker vi ****** skolan. ****** känner ****** eftersom vi tidigare bott i centrum där han gick på dagis.

Vid första besöket känner vi att ******skolan är en annan värld. Personalen berättar stolt om sin verksamhet och hur man utformar sitt arbete efter barnens behov. Någonting helt annat än vad vi är vana vid.
Det visar sig finnas en plats ledig.

Jag pratar med ***** som bestämmer sig att ta upp detta med vår rektor.

Vid det här laget börjar det ske en rad händelser som både jag och ****** pappa upplever som obehagliga och inte riktigt vet hur vi ska hantera.

Under hela den här perioden har det funnits en elevassistent som heter ****** i ****** klass som vi har känt förtroende för och som har varit vår livlina som vi ofta har utryckt. Trots sin unga ålder har hon för oss haft den rätta inställningen. Hon har varit den enda som har berättat för oss om vad ***** gör på skolan och berättat om det har skett små positiva förändringar. Resten av personalen sade aldrig någonting eller om de sade någonting så var det för att beklaga sig att han hade kastat sand eller liknande, det finns ingen kontaktbok så under större delen har vi inte haft någon aning om vad som händer på skolan.

Jag har vid flera tillfällen berättat för rektorn att ******* gör ett bra jobb och att vi har en bra kontakt med henne.

Fredagen den 28 januari får jag ett samtal av rektorn som nu har fått veta att vi funderar på att byta skola. Då för första gången får jag veta av henne att hon håller på att anställa en person (specialpedagog). Hon vill att vi ska träffas veckan därpå med ******* ******** och diskutera vårt val. Jag har nämnt för ****** att vi i värsta fall kan flytta tillbaka till centrum till ****** mormor bara skolfrågan kan lösas. Rektorn tar upp detta med mig över telefon och ”råder” mig att göra detta eftersom hon är ganska säker på att hennes nya chef inte kommer att gå med på att köpa en plats i centrum (!). Hon ber mig inte ta upp detta under mötet med *******!

Måndagen den 31 januari möter jag en förtvivlad ******* när jag kommer till skolan. Hon berättar då att hon har fått en tillsägelse av rektorn eftersom jag har beklagat mig för ******** ******* om att hon (********) skulle ha pratat illa on den nya specialpedagogen rektorn funderar på att anställa. Jag blir paralyserad och förvirrad. Detta är förtal! Jag hade då inte haft någon som helst kontakt med rektorn sedan december, förutom fredagen då vi stämde ett möte med henne och ******* för att diskutera vad som kan vara bästa valet för ******. Jag försöker lugna ****** och förklara att jag aldrig hade sagt något negativt om henne och går raka vägen till rektors kontor. Hon var inte på plats. Då ringer jag ****** och berättar detta för henne och hon blir lika överraskad som jag. Nu börjar allting kännas olustigt.

Mötet äger rum torsdagen den 3. Februari kl 10.30 på ****skolan. ****** pappa och jag ber vår specialpedagog närvara eftersom vi i det här läget inte riktigt vet hur vi ska hantera situationen och rektors sätt att som vi upplever ”förvränga sanningen”.

Närvarande på mötet är rektorn ********, stödkoordinator för Centrum ****** *******, specialpedagog från ******* habiliteringen ***** ********,****** pappa och jag.

Rektorn beskriver ******* närvarande situation och säger att anledningen att vi är där är att vi föräldrar inte känner förtroende för personalen (!). Hon beskriver vidare ******* svårigheter som t.ex. att han inte vill/kan prata svenska, att han inte har något utbyte utav gruppen, att personalen inte kan locka honom till kommunikation. Då avbryter ******henne och berättar att hon inte alls känner igen den bilden av ******. På förskolan gjorde *******enorma framsteg när det gäller språket och var väl integrerad i gruppen och kunde vara med på det mesta.

Rektorn berättar vidare att hon kan erbjuda oss en specialpedagog under vårterminen som ska ta ut ******ur hans ”bubbla” så att den ordinarie personalen kan fortsätta arbeta med honom ( samma personal som har bett oss söka en annan lösning). ******* skulle inte heller finnas med i bilden efter vårterminen.

Vi ser inte detta som ett alternativ och säger att vi har bestämt oss för ett byte. Vi är oroliga för ******* tillbakagång i utvecklingen och att personalen vid fler tillfällen påpekat att de inte vet hur man gör.

Innan mötet avslutas väljer jag att ta upp det som har hänt med ******* framför alla. Rektorn skrattar till och berättar att detta redan var löst och att detta bara var ett missförstånd mellan henne och ******* (!). Hon säger att hon redan hade pratat med ****** och även bett resten av personalen hjälpa henne att lugna ner *******. Jag säger då att jag känner mig lättad och påpekar ännu en gång att ****** aldrig har sagt något negativt om någon och att hon alltid betett sig professionellt.
Mötet avslutas.

Kl 15 samma dag kommer vi för att hämta *******. Jag möts i dörren av ******* och genast säger jag till henne hur glad jag är att det har lösts och att rektorn har pratat med henne. Hon blir ställd och tittar konstigt på mig. Hon säger att rektorn inte alls hade pratat med henne efter tillsägelsen.
Och nu blir det riktigt jobbigt igen.

Vi hinner inte säga så mycket till varandra för att då får jag syn på ****** och blir förtvivlad. Han kommer fram till mig och har klippt bort halva håret. Personalen intar genast försvarsställningen och säger att det är normalt och att alla barn gör så. Förskoleläraren ******* ******* höjer rösten mot mig och påpekar att det inte är halva håret. Hon är uppenbarligen stressad över situationen. Vi går raka vägen till rektorn. Jag visar henne ***** och förklarar att han lika gärna kunde ha gjort sig väldigt illa med den saxen och mitt i allt detta tar hon ytterligare en gång tillfället i akt och ber mig överväga möjligheten att skriva oss i centrum för att underlätta skolbytet. Hon ber mig ännu en gång att detta ska stanna mellan oss då hon riskerar sin position med det hon råder mig (!).

Javisst kan det hända alla barn att de klipper en lock eller två. ****** som har långt hår har lyckats klippa bort hela högersidan ända in till huden. Till och med frisören konstaterar att det måste ha tagit honom en stund. Personalen påstår att de var i samma rum! Men det kan vem som helst förstå att han hade lämnats utan tillsyn. Hur kan man lämna ett barn med autism utan tillsyn med saxar tillgängliga?? Alla vet hur oförutsägbara de här barnen är.

På grund av allt detta har vi valt att ****** ska stanna hemma tills vidare eller tills hans skolsituation är löst. Detta för hans egna säkerhet.

Jag har försökt få med det mesta som har hänt oss. Jag hoppas verkligen att någon kan äntligen ta oss på allvar och se allvaret i det som vi utsatts för.

Vi vill gärna ha ett möte med dig.

Med vänliga hälsningar
********** ”

Be Sociable, Share!