ADHD – Ett vertyg för rasbiologi

by Cattis B on 12 januari, 2011 · 1 comment

in ADD/ADHD

Läs med webReader

Den undersökning som hävdar att 40 procent av alla intagna på svenska fängelser har diagnosen ADHD kan ifrågasättas. Från 589 personer har en ADHD-grupp om 30 personer vaskats fram, där samtliga är tidigare missbrukare som har nappat på ett erbjudande där de får amfetaminliknande behandling, skriver psykologen Lars Lundström.

Läser jag i en artikel, publicerad idag, i Svd´s Opinion Brännpunkt. Lars Lundström har gjort en kritisk granskning över den studie som ligger till grund för påståendet att 40% av alla interner, på svenska fängelser uppvisar kriterier för ADHD.

Bra. Jag välkomnar allt kritiskt ifrågasättande och om det stämmer att urvalen skett på tvivelaktigt sätt, så bör man ifrågasätta resultatet. Men att gå så långt som Lars Lundström gör, när han kallar det egentliga problemet för en ny ”rasbiologi” och dessutom insinuera att alla dessa 30 personer nappat på erbjudandet för att bli garanterade en kostnadsfri amfetaminliknande behandling? Njae…

Han skriver även att två forskarna, som utförde studien, sponsras av Jansen-Cilag som producerar det vanligaste ADHD-medlet Concerta (metylfenidat) och det bör naturligtvis ifrågasättas. När Läkemedelsbolagen har sina fingrar med i spelet, bör man vara extra kritisk.
Medhåll till 100%. Men samtidigt; jag går ju själv på den omskrivna amfetaminliknande behandlingen och kan garantera att medicineringen inte går att klassa som någon typ av drogersättningsmedel, som Lundström låter oss tro i sin artikel.

Av den ursprungliga gruppen om 589 interner har det visats sig att man genom uteslutningar, bortfall och intresseurval hos en grupp med hög missbruksfrekvens har lyckats vaska fram en ADHD-grupp om 30 personer, alla tidigare missbrukare med låg utbildningsbakgrund och en mängd olika psykiska problem.

Om man vet med sig att man inte har problem som kommer visa på ADHD, vid en screening och det dessutom är frivilligt att ställa upp i undersökningen, är det då så konstigt att man inte anmäler sitt intresse? Att genomgå en neuropsykiatrisk utredning är absolut ingen nöjes-tripp och resultatet av den kan innebära tunga insikter och väcka upp mängder av traumatiska minnen, känslor och tankar. Nu är detta mina egna antaganden, baserade på egen erfarenhet, men jag har mycket svårt att se att dessa 30 personer, det handlar om, skulle genomgå allt detta, enbart för att bli garanterade några mikroprocent av ett centralstimulerande medel.

Jag är inte ett dugg förvånad över att det är just tidigare missbrukare, med låg utbildningsnivå och ”en mängd olika psykiska problem”, som frivilligt deltar i testet. Odiagnostiserad ADHD, hos människor i dagens allt hårdare samhälle, leder inte allt för sällan, till just missbruk, kriminalitet och psykiska problem.
Min egen historia, är ett typexempel, sånär som på jag inte behövde hamna i fängelse, utan istället fick avtjäna mitt straff i form av kontraktsvård och jag skulle mycket väl kunnat ha varit en av personerna i studien.

Efter dryga två år i drogfrihet, smällde jag pannan rakt in i väggen och betraktades som ”utbränd”. Jag sjukskrevs och fick träffa en arbetspsykolog. För henne var det glasklart; jag hade säkerligen ADHD och hon var upprört förvånad att ingen sett det tidigare. Resultatet blev en neuropsykiatrisk utredning, diagnos ADHD och äntligen rätt medicinering! Jag säger inte att medicinering är svaret på allt, men för mig var det en viktig vändpunkt.

Trots att jag snurrat runt i psykiatrin sen jag var 18 år, har ingen föreslagit en neuropsykiatrisk utredning och jag tänkte aldrig heller i de banorna. Däremot fick jag mängder av andra diagnoser, så som Borderline, Histrioniker eller Manodepressiv och matades sprickfull med andra typer av psykofarmaka.
Symptomen doldes och mitt knarkande förvärrades ytterligare när en hel flora av nya sinnesförvridningar öppnades upp för mig; piller, piller och ännu mer piller! Mediciner med, för att citera Lundström igen, ”allvarliga biverkningar och stor missbrukspotential”…

Som sagt, ifrågasättande är alltid bra, men i det här fallet anser jag att Lars Lundström är inne på mycket märkliga tankegångar. Såhär avslutar han sin skrivelse:

Det egentliga problemet är kanske ändå om vi här kan se en ny ”rasbiologi” under uppsegling. Kriminalitet som en kronisk, ärftligt betingad defekt i nervsystemet. Hade vi inte under 1900-talet lämnat den ståndpunkten?

Detta inlägget postade jag i min egen blogg, men tänkte att det kan passa här också…

Be Sociable, Share!

Previous post:

Next post: